lalala

the ark

jag krockade på cykel häromdagen i väldigt hög hastighet och med en obeskrivbar känsla av att vara dödlig. man tänker ofta att man ska leva tills man dör och det ska vara runt åttiofem, iallafall över åttio med marginal, det tänker man. men döden blir bara mer påtaglig ju fler av di unga man vet om och känner som viker hädan och för alla fasliga fasoner man ser i trafikt och dylikt. det var hemskt traumatiskt, jag offrade tre fingrar som stötdämpning mellan våra båda styren och svimmade lite senare av smärta och av blotta åsynen av mitt eget blod. allt detta är nya erfarenheter för mig och jag använde all negativ energi till en total urladdning av dåliga grejer, för att börja om på ny frisk födelsedagskula. det var fantastiskt. känner mig renad och hel. (helningen skedde för några veckor sen och är ett helt eget kapitel men ett mycket vackert sådant).


till saken. dagen då allt som är dåligt hände ringde jag mor min, för det är sånt som jag gör när något inom mig dör, och där fanns ett stöd få förunnat, föräldrar är fantastiska. mor och jag la på bara för att fadren vår ska ringa upp en minut senare. i minnet åker jag tillbaka till när jag snubblade på mina egna skosnören och ingen på örebros gator gav någon notis om den störtgråtande nittonåriga josefin som två veckor innan mönstring stukar hand och skaffar sig snygga skrubbsår. då bäddade föräldrarna ner mig och matade mig med godis. igår gjorde de samma sak fast över telefon. jag är rörd in i artärerna. jag berättade att jag inte kunde välja utbildning och tyngdes mycket av mina framtidsfunderingar, varpå både mor och far svarar på ambivalensdikten - på rim. jag berättade om att mina pengar är slut, kaputt, varpå min pappa skickar det här mailet:


"Det är tur att de ekonomiska problemen inte är svårare än så, ta t.ex. detta:

Josefin är pank men ser i skyltfönstret en blus hon bara måste ha. Den kostar 97:- så hon lånar 50:- av far och 50:- av mor, d.v.s. totalt 100:-,  köper blusen och får således 3:- tillbaka i växel. För att börja beta av sin skuld ger hon 1:- till far och 1:- till mor och behåller den sista kronan själv för det finns ju inga 50-öringar längre. Hon är nu skyldig far och mor vardera 49:- och har själv 1:-, en totalsumma av 99:-. Vänta lite, var det inte 100:- från början? Kära dotter, ligg inte sömnlös bara för att du läste detta, det är ju inte i verkligheten."

det var mig en så kär tanke, att den dagen (den 24 augusti 2011), som för det allmänna skulle bli en tåcken bemärkelsedag, också för mig enskilt skulle bli den käraste dagen på hela året (näml. min födelsedag).

nu har jag bestämt mig. eko. det känns rätt och reko. allt tack vare en härlig bakfylla och en fyrdimensionell munk. (alltså känslan att vakna på morgonen och verkligen verkligen inte vilja samt insikten "vill jag inte nu vill jag inte varje dag resten av livet heller" och diskussionen om universums oändlighets matematiska förklaringsmodell på facebooktråd)  jag lämnar med varm hand över det fulla ansvaret för all framtidens byggnader till arkitektskolans i lund studenter (korrekt grammatik faktiskt), de som uttalar arkitekt med k-ljud och inte sche-ljud, de som gå till skolan med välstruken skjorta och portfölj och de som har harrypotterinspirerade brillor med seriös uppsyn. jag hoppas också att den reserv de ringer med platsbesked till idag blir den mest framgångsrika arkitekten i mannaminne. puss

måste be att få citera min stridsparskamrat när vi talar arkitektoniska utbildningar på facebookchatten:

alla ord är ju coolare på engelska. archipelago och architecture är ju bara två exempel. arch-orden versus arkepelag och arkitektur i detta fall, vinner ju stort och förtjänt. om man istället för språk jämför begrepp kan jag ju lugnt säga att jag aldrig kommer bli en arkepelag, men kommer jag en dag bli arkitekt?