lalala

oändlig tallskog träffade jag på i somras. jag var i rogens naturreservat med paddelgänget från nv3miljö och paddlade på vackra sjöar i ett ganska så oändligt, men ändå inte riktigt, vackert landskap. en ödesdiger eftermiddag vandrade jag iväg från flocken, men det, mina vänner, skulle jag aldrig ha gjort. plötsligt, från ingen stans, var det skog överallt och ingenting annat syntes till. var man än kollade, vart man än gick och hur man än vände och vred var där bara skog. oändligt med skog. lika. dana. jävla. träd. över. allt. det fanns ingen utväg, ingenstans att gå som inte var en kopia av den förra stansen som jag gått, som i sin tur var en dublett av stället dessförinnan... och så vidare i oändlighet. jag trodde jag skulle dö och min kropp utstötte dödsskriet. "aaaaaaaaaaaaaaaaaa" kom det ur mina lungor via stämbanden och så.. poff! skogen konvergerade sin storhet till en betydelselös fläck på värlskartan, förminskades brutalt och gick att hitta ut ifrån (eller i mitt fall - hittas i).

oändliga tillstånd kan vara saker som man tar som så självklart och som en så vardaglig gilla gång av livet att det känns som att man divergerar sig in i ett oändligt dvalaliknande tillstånd. välbehag eller bara dag för dag. som när man ser livgardet som sitt hem eller tar sina vänner för givet. eller skolan eller grannarna. men så bara poff, folks hyreskontrakt tar slut, de flyttar till usa, man har gjort klart något och vardagen faller samman. konvergerar. går mot pi fjärdedelar minus ett eller i värsta fall mot noll, fast x strävar och försöker och vill och går och går men kommer aldrig till oändlighetsdörren.

oändlig tid är sådant man kan känna, in falso, att man har när man har nio dagar kvar till tentan. oceaner av tid. och i varje droppe i oceanen finns fler atomer än antalet bokstäver som ryms i mängden av alla telefonkataloger som skulle behövas för att stapla en telefonkatalogstapel från jorden till månen. så många atomer i en vattendroppe, då måste ju ändå havet vara divergent oändligt jävla skitstort och aldrig ta slut, precis som tiden mot tentan och all kunskap som ska tryckas in måste väl få plats ha tid att få plats? men så står man där, dagen innan, och skriker sitt dödsvrål och ångesten dryper som vatten i en wettextrasa. men likförbannat som tiden känns som en förnybar resurs om än bara på en veckas basis, så kommer jordens alla atomer, som alltså är antalet atomer i en vattendroppe gånger antalet vattendroppar upphöjt till jordens alla träd gräs och stenar SÅ jävla många atomer, alla dessa kommer, om man pressar ihop mellanrummet mellan dess skal och kärna, rymmas i ett körsbär, ett oihoppressat helt förbannat vanligt jävla körsbär. där får vi, och allt som är oss kärt som okärt, plats. ryms. i ett körsbär.

så när man, just du, känner oändlig längtan, eller annat ohanterbart,

kan man alltid tänka att det kommer att konvergera till något synligt, konkret och ändligt. så fungerar det, det kan bevisas.