lalala

lunnevads klassiska musiklinje besökte huvudstaden för operan falstaff alternativt cecilia zilliacus spelar stravinsky (en skenbar alitteration som faktiskt är rätt cool, jag gillar hennes namn även om det mest låter som en felstavning). det var sommar och sol i luften och vi började vistelsen med kaffe och glass i parken framför regeringshuset. det är min nya favoritplats i stockholm, mest för att man måste ha en standardplats att gå till i stora städer för att slippa irra runt som en yr höna i solens stek, det, mina vänner, är en lärdom att ta del av.

vi som valde operan fick sedan gå på rundvandring med adrian klang. adrian klang lärde oss mycket roliga saker! han berättade om 18000-kronor-metern-tygsbeklädda sidenstolar med rådande sittförbud, vilka olika kungar som gillat opera, varför huset byggdes som det gjorde, att guldet i guldfoajen är fejk och att kungafamiljen hade en helt egen trappa med röd matta som bara de får använda när de ska på operaföreställning. adrian klang tyckte det sistnämnda var lite tråkigt så han tog alltid med sina guidningsgrupper till nämnda trappa för att den skulle få användas lite mer. den tjänstgjorde även deltid som kostymförråd. undrar om kungafamiljen vet det.

vidare så fick sätta oss på första radens fond, de dyraste platserna på operan, titta lite när förberedarna fipplade med rekvisitan och prata lite om de olika operanbesökarkategorierna. kungafamiljen har förstås en egen balkong, varifrån man ser ungefär halva scenen. det är oscar den andres fel, för gustav den tredje ville se operan, så på hans tid var kungaplatsreservationen på förstaradensfond, medan oscar II ville synas. under kungaläktaren är pressens plats, och mittemot är Sällskapets loge. Sällskapet är ett Sällskap som bara är till för att Sällskapa och vara hemliga, i stil med frimurarna eller tempelriddarna och annat sånt trams. sällskapet tycker om opera och platserna, som har ungefär lika bra sikt som kungalogen mittemot, väljs ut till medlemmarna av Sällskapet. över sällskapets loge hänger solisterna och andra operaartister i sina pauser, de syns bara lite halvt och folk brukar tro att det är spöken. käre värld, spöken? nog för att hela operakonceptet är sjukt urmodigt och stenålders, och alla som går på opera automatiskt går in i någon slags artonhundratalsadelsroll, men spöken kom igen. sedan är ju resten av besökarna finkulturare i olika skikt, med de finaste på första radens fond med biljettpriser runt tusen spänn och sedan lite mindre förnäma finkulturare på andra och så upp till tredje. alla läktarna är hästskoformade för att ljudet ska bli så bra som möjligt, men det medför att man inte ser scenen alls från vissa platser på tredje radens fond, och de säljs som lyssnarplatser för 40 kronor. fett billigt att gå på opera som blind med andra ord. operan har också en publikkategori stammisar. det fanns "tredjeradensfondare" som gick på alla föreställningar och var riktiga original, enligt adrian klang.