lalala

en pistol mot min örsnibb
jag har hål i öronen! och nu är det dags för alla ni med torr humor att slänga upp: åh så bra, annars kunde du ju inte höra något alls, fast ni mycket väl vet att jag menar smyckesavsedda hål, men den är gammal. gammal precis som jag, alla andra sargade sina stackars örsnibbar för  ett halvt decennium sedan. jag tror inte jag vågade då, jag vågade inte nu heller, man riktigt kände nålen åka igenom vävnaden och komma ut på andra sidan. alla i affären hörde att jag kände detta dessutom, men birger hade bakat dammsugare med äkta punch så nu är det lungt. nu ska jag göra filifjonkan till riktigt örhänge!
som jag kan använda om åtta veckor.... party

karroferre, vilket i ordningen minns jag inte, sjunde åttonde?

birger kommer som catwoman, josefin kommer som batwoman,
vad skulle behöva inträffa för att det inte skulle bli guld?

jag har redan plånboken, jag har masken, JAG HAR SLÄNGKAPPAN, vad mer behöver jag? någonsin?

jag ska alltid handla på pojkavdelningen på h&m, det är där de coola grejerna finns. jag vill vara 12!

ikväll ska jag skriva miljöloggbok#3 och kolla på batman
kolla på batman och kolla på batman kommer det bli
men gladare för det är jag.

folk roamed the earth like big rolling kegs

they had two sets of arms, they had two sets of legs, they had two faces peering out of one giant head
so they could watch all around them
as they talked
while they read

and they never knew nothing of love

hiphop i mitt öra, filifjonkan i mitt öra
filmkunskapsgenreanalys i mitt huvud
chokladglass i min mun
sjukhet i min kropp
ondhet i min hals
music and lyrics på min tv

ungefär så.





det händer oväntade saker ibland, det är kul. det är kul när folk kommer ihåg en. det är kul när det är kul.
det ÄR kul. så kul att det kan beskrivas med:
lalala

jag känner mig som en jävla jojo.

kommer ni ihåg när det var inne förresten? en av de konstigaste trenderna genom tiderna.
ont i fingrarna fick man också, och jag lärde mig aldrig några balla grejer, bara gåutmedhunden.
diablo är roligare! och så är man hellre djävulen än en jävla jojo.

top fyra känslor idag
4. prestationsångest
3. stress
2. prioriteringsförvirring
1. hat

det snurrar i min skalle PÅ SKÅNSKA

de kanske inte tror att jag är en snömänniska, annars är dom satan.

ny kamera! livet är härligt och ordentligt fotodokumenterat ikväll.
underverket är litet och blått och glansigt och fullkomligt fullt med konstiga konstiga konstiga funktioner.

fotografera leenden - kameran tar automatiskt bilder när motivet ler.
nej det fungerar såklart inte, tänkte jag morskt och siktade på en åsa med ett fånigt flin. och tro fan om inte kamerajäveln tog kort utan att jag ens bad om det (tryckte på knappen) tre stycken dessutom !
VAFAAAAAN!?! hur hur hur?

spökkamera.

spökbilden här bevisar spökligheten ytterligare med denna lite ovanliga funktion:
fotografera bort verkligheten - kameran raderar automatiskt saker i motivet som den inte gillar.



nej, vi har inte lösa ben och armbågar i vardagsrummet och beter oss som om det vore helt normalt.
åsa försvann och tog fåtöljen med sig,
ingen vet var de befinner sig nu.

den som äter palsternackor den går inte av för hackor.

jävligt makaber barnvisa. som om man brukar provhacka folk för att se om dom går av. och mitt i exprimentet så märker man att de som just ätit palsternackor håller och inte går av på mitten. jag har för säkerhets skull ätit lite palsternackor idag. det smakar som potatis fast lite nyttigare, och det känns absolut värt det för att förbli hel.

nu ska jag plugga matte. term plus term blir summa det är solklart tycker rigmor.

förresten,
om man skulle lida brist på palsternackor är morot, selleri och dill inte heller illa.

"han är ju inte så trevlig... eh, det är väl sant, men han kan ju vara trevlig ändå... också."
dario fo, min käre, hur kunde du missa den här geniala repliken?

igår var sista föreställningen och den var out of control, det var hysteriskt roligt. i insynssskydd av notställen skrattade jag så jag grät så jag tappade linsen.
kriget mot telefonsladden. checo al cono.. men vafaan!

mycket bra slut på det hela må jag säga, och nu.. ÄR HELGERNA FRIA lalalalalalalalaalallala finally
och ni anar inte hur glad jag blir. hur ska jag spendera all denna plötsligt lediga tid?

jag försökte baka chokladbollar med flytande margarin, det var ingen hit. ingen hit alls faktiskt, jag fick begagna bullformar för att det överhuvudtaget skulle finnas hopp. nu står de i frysen..

och nu,
rufus y un aleluya destrozado








fast originalet slår alla rekord. låt mig presentera, mina damer och herrar: leonard cohen
det är nästan så man blir religiös.






jag måste sluta missbruka youtube

jag vet inte varför jag lämnar ut den till allmän beskådning, kanske för att

jag älskar min egen humor och vill att andra ska göra det också

och det är tråkigt att lägga ner skitmycket tid på saker

som bara ens stackars svensklärare ska läsa

inte sant?

 

En essä runt frågan "hur stor är världen" och några till.

Frågor som gäckat hjärnor så länge det har funnits hjärnor: hur stor är egentligen världen? Var tar det stora svarta stjärnspäckade himlavalvet egentligen slut? Tar det slut? Om och när, vad tar vid när universum slutar? Vad fanns innan universum?
Frågorna hopar sig likt molnen vid lågtryck eller gnuer runt ett vattendrag. Att reda ordning i oredan är svårare än att reda en rädd sås, men här kommer mitt försök.

När man funderar på universums storhet, storhet i multipel bemärkelse, känns det lätt som att ens lilla hjärna är en kiss i världshavet. Och då har man ju ändå förstorat sin egen roll i det hela, för om universum är oändligt skulle ju ens eget huvud inte ens vara stort som en halv elektron i världshavsliknelsen. För även världshavet har en ände.

Det finns, som tur är, en begränsning även inom detta ämne, det kan nämligen sammanfattas i två alternativ, här formulerade av Alf Henriksson:

 

Universum är antingen utan ände, vilket verkligen vore ett stort elände!
Eller också är världsalltet ändligt, men krokigt, vilket också känns ovanligt, skevt och tokigt.

 

Vi börjar med alternativ ett, universum är utan ände, oändligt. Det tar aldrig slut helt enkelt. Enkelt?

För att kunna prata om oändlighet på det här viset måste vi nog ha något att jämföra med och en annan sak som är oändlig är antalet decimaler i talet pi. Det är nämligen bevisat att decimalharangen aldrig kommer att upphöra. 1997 var rekordet i att mala fram decimaler i beräkningen av en enkel kvot - cirkelns omkrets delat på dess diameter - uppe i 51 miljarder decimaler. Det känns ju som en evighet med decimaler men är som förut konstaterat ingenting i ett evighetsperspektiv. Vad är något i en evighet? Evigheten kan inte delas (vem talar om en halv evighet annat än möjligtvis bildligt?) den är bara något att tala om i sin fullständighet, en fullständighet som den aldrig kommer att uppnå.

Decimalerna i pi kommer aldrig att upphöra och därför finns det antingen fler siffror i pi än atomer i universum, eller i fall av ett oändligt universum, exakt lika många. Men även om hela min hjärna bestod av alla universums atomer, skulle jag aldrig kunna tänka ut hela talet pi (som inte består av atomer, eller..?), men frågan är, finns verkligen de där decimalerna då? De skulle inte kunna anta konkret form ens om hela universums materia omvandlades till papper och bläck som skrev ner dem. De kan inte heller existera på abstrakt väg i tanken, för det skulle krävas mer än en oändlighet av tid att tänka dem (och mer än oändlighet finns enligt definition inte, precis som att ljusets hastighet är hastigheternas snabbaste hastighet) och inte ens då skulle man nå slutet, eftersom att hur många man än tänker finns det oändligt många till.

Jaha, och vad kom jag fram till med det här? Allt känns ju om möjligt mer hoprört nu.

Jag tror att det är ofrånkomligt att känna en viss otillfredsställelse när man funderar på dessa frågor, men å andra sidan finns det en viss trevlighet i att inse att man själv, och alla andra saker som berör en emellanåt, stör en emellanåt, gör att man dör emellanåt, faktiskt är så litet att det knappt finns, sett från universums perspektiv. Om nu universum hade kunnat se.

Universum kan se, evolutionen skapade ögon åt det, men inte från ett oändligt perspektiv.

Det här med oändligheten kan diskuteras i något som förefaller som, men inte är, en oändlighet, och den har ju också många gånger betvivlats, de pratar om parallella universa. Universa, en pluralform som inte accepteras av ordbehandlingsprogrammet Words rättstavningsprogram av den enkla anledningen att det syftar till en företeelse som inte borde kunna existera. Flera universum. Flera stycken det-största-som-finns. Det är ungefär som att det bara skulle finnas en enda kvark eller sträng eller vad nu det-minsta-som-finns är. Eller så är det bara för att Word böjer ordet ett universum, flera universum.

Modernt gjort av Word.

Men sannolikhetsläran ger det hela ytterligare en dimension, vilket jag självklart inte menar bokstavligt, nämligen att om antalet möjliga utfall är oändligt, så är sannolikheten för varje enskild händelse 0. Oändligheten minus oändligheten, liksom. Hur kan då någonting hända överhuvudtaget? a) universum är inte oändligt. b) ingenting händer. c) de har räknat fel.

Eftersom vi kan ta bort alternativ b) med argumentet, det händer visst saker, det ser jag väl, och alternativ c) är både för komplicerat och för irrelevant för att ta upp, så blir det a).

Detta för oss osökt in på alternativ två, att universum är ändligt, men krokigt.

Det finns ett stort, rentav ohanterbart stort, problem med det här alternativet, nämligen att det där universum tar slut skulle vara tomt. Tomt. Och inte bara tomt, som ett tomt kylskåp (som kan kännas nog så tomt), eller ens tomt som vakuum. Ännu mer tomt. Det är så fruktansvärt skrämmande tomt att min hjärna känns som att den skulle bli tom av att tänka på det, även fast det är spritt språngande omöjligt eftersom den befinner sig inuti universum. Så otroligt fruktansvärt tomt skulle det vara. Vem blir glad av det?

Men om nu universum skulle vara ändligt, och tillexempel sfäriskt, skulle man i teorin kunna utföra följande ganska häftiga strapats: Ponera att vi, du och jag, sätter oss i en farkost och åker rakt ut från jorden, och fortsätter i oförändrad riktning väldigt länge, så skulle vi, förutsatt att vi på något märkligt mirakulöst vis överlever detta, återvända till jorden ? från motsatt håll. Detta är ovillkorligen helt bisarrt och jag tänker därför inte kommentera det mer. Men, det kompenserar ju för den tråkiga, tråkiga tomheten ganska bra, inte sant?

 

Jahaja, när man lagt fram två alternativ, som utesluter varandra vilket ger att det ena måste vara rätt och det andra fel, är det kanske dags att välja vilken variant man håller tummarna för. Jag beslutar mig för att försöka foga mig till det alternativ som känns minst jobbigt att tänka sig.

En oändlighet känns onekligen konstig, men det är ju inte konstigare än något annat egentligen, vi har ju bara växt upp med avstånd som är ganska mycket mindre än så.

Det begränsade är något som människan söker för att kunna kontrollera sin tillvaro. Men räknas trettiofem upphöjt till trettiofem upphöjt till trettiofem ljusår bort verkligen som vår tillvaro? Nej, jag gör det inte, och då behöver jag inte heller kunna kontrollera det.

Ett ändligt universum känns onekligen minst lika konstigt att tänka sig, för det konstigaste och obekvämaste av allt är tanken på ett Ingenting. Och, för all del, på den där nödvändiga skarven mellan universum och dess? dess? dess vadå? Dess slut.

Nu är jag glad att detta är en essä, för där behöver man inte ha en slutgiltig slutsats, tack.

 

 

 

Källor och inspiration:

 

Blatner, David, Pi, det fantastiska talet, 1997

Henriksson, Alf, Universum, ur Arlas Alfabet, årtal saknas
Waldenström, Patrik, Tom Tits Faktamix, 2000
Wikipedia, världens bästa uppslagsverk!
Forskningssatelliten WMAP
Filosofiska och diskuteringsvänliga vänner
Höga doser koffein
Citat som detta:

"There are some oddities in the perspective with which we see the world.

The fact that we live at the bottom of a deep gravity well,

on the surface of a gas covered planet going around a nuclear fireball 90 million miles away

and think this to be normal is obviously some indication of how skewed our perspective tends to be"

Douglas Adams

 

Josefin Lindström, Nv3b, 071108

dagens:
det är splitternya asfräscha bussar på linje 7.
jag kan INTE med microsoft word's rättstavningsprogram! jävla företeelse alltså, jag kan stava. faktiskt.

okej, jag har tre nya kärlekar,
om ni inte redan känner dem, så ta chansen:
3, soad
2, mnozil
1, xkcd

hihi



och så en gammal kärlek,
som förtjänar lite plats,
fast den omöjligen kan ta mer plats
än den redan gör:

∞

idag lägger vi all vår sympati hos de stackars stackars barnen i finland och de andra som vill ha och behöver lite.
mer sympati till världen! om det är något jag hatar, så är det hat. radera ut hatet, det måste bort.

man kan skriva om vad som helst, och det är just det som är problemet.
jag har tiotusen förslag och jag kan inte välja.

varför är professor snape harrypotterböckernas avgjort bästa karaktär?
varför skjuter vissa, företrädelsevis unga män, ihjäl sina skolkamrater?
vad är meningen med livet?
vad är "vad är meningen med livet" för konstigt formulerad fråga?
varför är mänskliga förhudsceller de bästa att odla parasiter i?
är man egentligen något annat än kemi?
vem uppfann piccolaflöjten?
vad är placebo?
vad ska jag bli när jag blir stor?
vad är inte okej att skämta om?
hur kan folk läsa en skitgammal bok och se den som den eviga sanningen?
hur fungerar hjärntvätt egentligen?
ett ord som en människa fäster sig vid kan verka i oberäknerlig tid?
när grundvattnet är förstört, ja då är det kört?

jag måste börja nu. jag måste börja nu. jag måste börja nu.
detta gav genast upphov till nya potentiella rubriker:

varför arbetar jag bäst under press?
varför kan jag aldrig börja med arbeten i tid?
varför är deadlinen den mäktigaste av alla mäktiga ting?

jag måste börja nu. jag måste börja nu. jag måste börja nu.

moneybrother i all ära, men trehundra spänn?
gästlistan i ännu mer ära, men mest ära just nu:
PETTER & MANGE SCHMIDT
frimis 16/11, tagga!

petter är ju über, och mange... när du har sommarlov och du håller i en håv liksom (lovisas egna tolkning)

det kommer bli guld, det vet du

idag var det utbildningsmässa i conventum. det vill säga, högskolor, universitet och liknande samlas, bjur på godis, delar ut papper och försöker på alla möjliga sätt värva gymnasiebarn till sin stad. jag kom hem med sexton pennor, nio vykort, en julkalender, en tumstock (!), två tablettaskar, en cykelkarta över örebro, två plåsterförpackningar, en skoputsburk, en cafébiljett, två fula väskor, godis som fyllde hela hattifnattskålen samt 27 informationsblad/kataloger/borschyrer från ungefär lika många universitet och folkhögskolor.
och så lite extra förvirring på det.

ja.. vad ska man göra med sitt liv? jag vill bo i lund och i norrland, jag vill bo på gotland, jag vill bo i tyskland och argentina och nya zeeland och australien och sydafrika och japan. jag vill bli trädgårdsmästare, astronaut och pilot, civilingenjör, musiker, naturfotograf och lokförare, ekonomiskt oberoende jordenruntresare, författare, forskare, kemist och biomedicinsk analytiker, bonde och stuntman, miljöaktivist, caféägare och president.
eller allt eller något annat och helst vill jag inte jobba alls..