lalala

jag vet inte varför jag lämnar ut den till allmän beskådning, kanske för att

jag älskar min egen humor och vill att andra ska göra det också

och det är tråkigt att lägga ner skitmycket tid på saker

som bara ens stackars svensklärare ska läsa

inte sant?

En essä runt frågan "hur stor är världen" och några till.

Frågor som gäckat hjärnor så länge det har funnits hjärnor: hur stor är egentligen världen? Var tar det stora svarta stjärnspäckade himlavalvet egentligen slut? Tar det slut? Om och när, vad tar vid när universum slutar? Vad fanns innan universum?
Frågorna hopar sig likt molnen vid lågtryck eller gnuer runt ett vattendrag. Att reda ordning i oredan är svårare än att reda en rädd sås, men här kommer mitt försök.

När man funderar på universums storhet, storhet i multipel bemärkelse, känns det lätt som att ens lilla hjärna är en kiss i världshavet. Och då har man ju ändå förstorat sin egen roll i det hela, för om universum är oändligt skulle ju ens eget huvud inte ens vara stort som en halv elektron i världshavsliknelsen. För även världshavet har en ände.

Det finns, som tur är, en begränsning även inom detta ämne, det kan nämligen sammanfattas i två alternativ, här formulerade av Alf Henriksson:

Universum är antingen utan ände, vilket verkligen vore ett stort elände!
Eller också är världsalltet ändligt, men krokigt, vilket också känns ovanligt, skevt och tokigt.

Vi börjar med alternativ ett, universum är utan ände, oändligt. Det tar aldrig slut helt enkelt. Enkelt?

För att kunna prata om oändlighet på det här viset måste vi nog ha något att jämföra med och en annan sak som är oändlig är antalet decimaler i talet pi. Det är nämligen bevisat att decimalharangen aldrig kommer att upphöra. 1997 var rekordet i att mala fram decimaler i beräkningen av en enkel kvot - cirkelns omkrets delat på dess diameter - uppe i 51 miljarder decimaler. Det känns ju som en evighet med decimaler men är som förut konstaterat ingenting i ett evighetsperspektiv. Vad är något i en evighet? Evigheten kan inte delas (vem talar om en halv evighet annat än möjligtvis bildligt?) den är bara något att tala om i sin fullständighet, en fullständighet som den aldrig kommer att uppnå.

Decimalerna i pi kommer aldrig att upphöra och därför finns det antingen fler siffror i pi än atomer i universum, eller i fall av ett oändligt universum, exakt lika många. Men även om hela min hjärna bestod av alla universums atomer, skulle jag aldrig kunna tänka ut hela talet pi (som inte består av atomer, eller..?), men frågan är, finns verkligen de där decimalerna då? De skulle inte kunna anta konkret form ens om hela universums materia omvandlades till papper och bläck som skrev ner dem. De kan inte heller existera på abstrakt väg i tanken, för det skulle krävas mer än en oändlighet av tid att tänka dem (och mer än oändlighet finns enligt definition inte, precis som att ljusets hastighet är hastigheternas snabbaste hastighet) och inte ens då skulle man nå slutet, eftersom att hur många man än tänker finns det oändligt många till.

Jaha, och vad kom jag fram till med det här? Allt känns ju om möjligt mer hoprört nu.

Jag tror att det är ofrånkomligt att känna en viss otillfredsställelse när man funderar på dessa frågor, men å andra sidan finns det en viss trevlighet i att inse att man själv, och alla andra saker som berör en emellanåt, stör en emellanåt, gör att man dör emellanåt, faktiskt är så litet att det knappt finns, sett från universums perspektiv. Om nu universum hade kunnat se.

Universum kan se, evolutionen skapade ögon åt det, men inte från ett oändligt perspektiv.

Det här med oändligheten kan diskuteras i något som förefaller som, men inte är, en oändlighet, och den har ju också många gånger betvivlats, de pratar om parallella universa. Universa, en pluralform som inte accepteras av ordbehandlingsprogrammet Words rättstavningsprogram av den enkla anledningen att det syftar till en företeelse som inte borde kunna existera. Flera universum. Flera stycken det-största-som-finns. Det är ungefär som att det bara skulle finnas en enda kvark eller sträng eller vad nu det-minsta-som-finns är. Eller så är det bara för att Word böjer ordet ett universum, flera universum.

Modernt gjort av Word.

Men sannolikhetsläran ger det hela ytterligare en dimension, vilket jag självklart inte menar bokstavligt, nämligen att om antalet möjliga utfall är oändligt, så är sannolikheten för varje enskild händelse 0. Oändligheten minus oändligheten, liksom. Hur kan då någonting hända överhuvudtaget? a) universum är inte oändligt. b) ingenting händer. c) de har räknat fel.

Eftersom vi kan ta bort alternativ b) med argumentet, det händer visst saker, det ser jag väl, och alternativ c) är både för komplicerat och för irrelevant för att ta upp, så blir det a).

Detta för oss osökt in på alternativ två, att universum är ändligt, men krokigt.

Det finns ett stort, rentav ohanterbart stort, problem med det här alternativet, nämligen att det där universum tar slut skulle vara tomt. Tomt. Och inte bara tomt, som ett tomt kylskåp (som kan kännas nog så tomt), eller ens tomt som vakuum. Ännu mer tomt. Det är så fruktansvärt skrämmande tomt att min hjärna känns som att den skulle bli tom av att tänka på det, även fast det är spritt språngande omöjligt eftersom den befinner sig inuti universum. Så otroligt fruktansvärt tomt skulle det vara. Vem blir glad av det?

Men om nu universum skulle vara ändligt, och tillexempel sfäriskt, skulle man i teorin kunna utföra följande ganska häftiga strapats: Ponera att vi, du och jag, sätter oss i en farkost och åker rakt ut från jorden, och fortsätter i oförändrad riktning väldigt länge, så skulle vi, förutsatt att vi på något märkligt mirakulöst vis överlever detta, återvända till jorden ? från motsatt håll. Detta är ovillkorligen helt bisarrt och jag tänker därför inte kommentera det mer. Men, det kompenserar ju för den tråkiga, tråkiga tomheten ganska bra, inte sant?

Jahaja, när man lagt fram två alternativ, som utesluter varandra vilket ger att det ena måste vara rätt och det andra fel, är det kanske dags att välja vilken variant man håller tummarna för. Jag beslutar mig för att försöka foga mig till det alternativ som känns minst jobbigt att tänka sig.

En oändlighet känns onekligen konstig, men det är ju inte konstigare än något annat egentligen, vi har ju bara växt upp med avstånd som är ganska mycket mindre än så.

Det begränsade är något som människan söker för att kunna kontrollera sin tillvaro. Men räknas trettiofem upphöjt till trettiofem upphöjt till trettiofem ljusår bort verkligen som vår tillvaro? Nej, jag gör det inte, och då behöver jag inte heller kunna kontrollera det.

Ett ändligt universum känns onekligen minst lika konstigt att tänka sig, för det konstigaste och obekvämaste av allt är tanken på ett Ingenting. Och, för all del, på den där nödvändiga skarven mellan universum och dess? dess? dess vadå? Dess slut.

Nu är jag glad att detta är en essä, för där behöver man inte ha en slutgiltig slutsats, tack.

Källor och inspiration:

Blatner, David, Pi, det fantastiska talet, 1997

Henriksson, Alf, Universum, ur Arlas Alfabet, årtal saknas
Waldenström, Patrik, Tom Tits Faktamix, 2000
Wikipedia, världens bästa uppslagsverk!
Forskningssatelliten WMAP
Filosofiska och diskuteringsvänliga vänner
Höga doser koffein
Citat som detta:

"There are some oddities in the perspective with which we see the world.

The fact that we live at the bottom of a deep gravity well,

on the surface of a gas covered planet going around a nuclear fireball 90 million miles away

and think this to be normal is obviously some indication of how skewed our perspective tends to be"

Douglas Adams

Josefin Lindström, Nv3b, 071108