rubrik kubrik

då var det det här med deadline igen.
det spelar liksom ingen roll om man har två veckor på sig, eller två år, man gör allt sista timmarna innan tolvslaget på inlämningsdatumet. jag kan bara inte motivera mig att göra något förrän jag verkligen måste och uppgiften tenderar till att ta upp jättemycket tankeverksamhet (och psykisk energi som psykologiboken kallar det) hela tiden när man själv går runt i tron att man sparar tid genom att vara effektiv i slutet. egentligen är jag så grymt ineffektiv.

igår hände det sjukaste, i dubbel bemärkelse. efter att jag varit på AMK spelar gerswin och var ganska död av lycka (för det var så otroligt braaa!), cyklade jag hem i min nya glansiga(!) jacka och var allmänt tillfreds med livet. samma stund som jag klev innanför tröskeln (det är sant, det är det som är det läskiga!) fick jag brutalfeber och inom loppet av tio minuter ökade min kroppstemperatur med drygt två grader. det är ute med mig, sa jag och la mig i soffan och kollade på världens bästa och sorgligaste film - edward scissorhands - som förövrigt är föremål för ovanstående deadlinedilemma.

imorse när jag vaknade var jag frisk som en nötkärna som har lite ont i halsen och infernalisk huvudverk, men som är normaltempererad. detta firade jag med att se percy, buffalobill och jag som kanske inte var tidevarvens bästa film (men ändå, jag fick den gratis för att jag var så vänlig att prenumerera på kalle anka i somras, vilket bara var ett nöje från min sida) sova bort mer än halva dagen och äta sushi. inget skolarbete idag inte. mitt rosa psykologiblock trodde jag var kvar i skolan, men jag hittade det sen i min allt utom välstädade soffa och då var ju allt frid och freud. . . . höhö.

jag sitter och läser och förstummas av tim burtons geni. han har gjort så många bra filmer. i hans imponerande filmografi finner vi tre batman-filmer, beetlejuice, nightmare before christmas, big fish, sleepy hollow, kalle och chokladfabriken och inte minst mars attacks som kanske är den filmen med störst sannolikhet att orsaka ihjälskrattningsdödsfall eftersom den är så hysteriskt rolig. och i motvikt edward scissorhands som jag sett hundra gånger och gråter lika mycket till fortfarande, när slutet kommer. jag säger då det, vilken kille.

men tjena, dra mig baklänges, här sitter jag och njuter av depeche's speak and spell och så hör jag ett theremininslag i tora tora tora! mitt favoritband och mitt favoritinstrument på en och samma gång. vilken tur man har ibland.

hade jag skrivit det här igår hade jag avslutat otroligt fyndigt:
med varma hälsningar (bokstavligen)
josefin

men nu kan jag ju inte göra det. så jag säger TJA.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0