byråkratiiii
det är faktiskt lite kul ändå att skriva projektarbete:
20 februari, 2008
Det fattades, som jag tidigare skrivit, en komponent. Det märkte jag när jag sorterade upp dem i äggkartongerna. Det som fattades var en sån liten orange kondensator. Jag tänkte att jag inte orkade bråka med dem som glömde skicka den och beställa från USA igen för då blir ju frakten så himla dyr, för en liten kondensator. Jag kollade på elbolaget ELFA?s hemsida (www.elfa.se) och hittade den som var på 0.0047 mikrofarad. Den kostade en krona och åttiofem öre. Så jag la den i varukorgen och skulle beställa, men möttes av detta:
WHAT? Tänkte jag. Jag kan ju inte betala 155 kronor för en liten grej på mindre än två spänn som väger uppskattningsvis en tiondels gram och som är i samma storleksordning som min lillfingersnagel. Hur kan man sätta 80:- i fraktkostnad för en sån? Och 30 spänn i moms! Moms på vad? Okej detta tänker jag inte betala tänkte jag och ringde till ELFA. På deras hemsida fanns det inget nummer till någon specifik butik utan jag fick vända mig till huvudkontoret. Efter en kvarts telefonkö kom jag fram till någon. Jag bad att få numret till någon butik för att be dem att skicka en ensam kondensator i ett vanligt kuvert med vanligt porto. Personen jag talade med var mycket förvirrad och kopplade mig vidare till någon som pratade mycket fort på spanska. Jag lade på och ringde upp igen, genomled samma trevliga telefonkö och kom fram till en ny person. Han var otrevlig och dryg och tyckte att det inte var mer än rätt att jag betalade 78 gånger så mycket för varan än dess värde. Jag försökte gång på gång beskriva min komponents storlek och vikt och att det inte fanns någon svårighet i att sända en sådan sak i ett vanligt kuvert med frimärke på. Åttio kronor i frakt kändes aningen överdrivet. Men mannen i andra änden fick inte riktigt in i sitt huvud vad jag menade och vad problematiken var. Han tyckte för det första att det var en helt normal summa, en helt normal fraktkostnad och fullkomligt rimligt. När jag sedan kom med kreativa förslag som att jag skulle skicka upp pengar i ett kuvert till en butik, tyckte han att det lät helt befängt. Jag frågade om nummer till en butik, varsomhelst, eftersom ELFA inte finns i Örebro och det känns en aning överambitiöst att åka tåg till Linköping och tillbaka för denna enda komponents skull, men han vägrar ge mig något nummer, eller koppla mig, med argumentet att ?det inte finns några telefoner i butikerna? och att "de i butikerna faktiskt ska bry sig om kunderna och inte har tid att prata i telefon". Jag påpekade lite försynt att jag faktiskt också försökte vara en av deras kunder men brydde mig inte om att försöka sätta mig emot den uppenbara lögnen om att samtliga av ELFA?s butiker skulle vara telefonlösa. No way. Den här kundservicekillen i telefonen motsägelsefullt nog inte så serviceinriktad eller samarbetsvillig så jag struntade i att ännu en gång försöka förklara hur liten och oskyldig min komponent var och hur stor och monstruös pengasumman för densamme var i proportion och lade istället på efter några suckar över dagens invecklade byråkrati. Jag skickade istället på eget initiativ ett brev där jag förklarade min situation, vad jag ville ha och bifogade ett frankerat och adresserat kuvert samt en tiokrona.
Två kronor för komponenten, åtta kronor i dricks.
25 februari, 2008
Idag kom svaret från ELFA! Rätt komponent i en liten påse och ett kvitto där de skrivit in mina åtta drickskronor som ?frakt och administrationskonstader? för att få det att stämma. Hah! Tänk att det gick att lösa på eget bevåg, att det inte alls behövde ta omvägen runt huvudkontoret som telefonkillen hade hävdat. Ja där sparade jag 145 spänn!
