sekttext
jag blev så jädra glad när jag fick höra att hasse gillade min text om sekter så mycket att han berättat det för julia och charlie. det var den bästa texten sa de att han sagt. jag fattar inte så mycket, den var ju bara allmänt förvirrad liksom allt annat jag skriver, och jag trodde att hasse inte gillade mig. eller jag vet faktiskt inte. hahaaaaaaaa det är roligt iallafall jag blev väldigt glad. jag är överlag väldigt glad. det är kul. jag har nytt hår! totalnytt. det är kort och mörkt och fan vad oläge inför balen kan man tycka, eller också läge. vi får väl se. jag trivs nu. majamalin lekte frisör, det var läskigt när man satt där och hörde utrop som "OJ!!" och "heheeeee fan..." men det är som det är. och jag är totalt kär i mina jordgubbsörhängen. LALALA
jaja, eftersom jag lever efter åskådningen att bra saker skall spridas, och hasse gillade sekterna, tänker jag sprida den även till er, varsegoooooo
(jag hatar att styckeindelningen blir cp här! och jag hatar att man inte kan skriva med palatino linotype!)
Religion i samhället – sekter
I nationalencyklopediens ordbok läser vi:
sekt subst. ~en ~er. Mindre grupp med från omgivningen
avvikande åsikter eller levnadssätt och med stark inre sammanhållning
och ofta intolerans mot andra åskådningar; särskilt i religiösa sammanhang.
Det är alltså en grupp av redan galet religiösa människor som gått ett steg högre på fanatismstegen och dessutom i sällskap av andra likasinnade. Eftersom jag redan anser all religion vara skrämmande gör fenomenet sekter inte denna känsla svagare. Bara att folk tror på övernaturliga ting känns lite galet men att de totalt viger sina liv åt det och drar det hela till sin spets är riktigt läskigt.
Rent spontant förs mina tankar till Knutby och vad som hände där. Det känns inte som en oväntad utgång, det är som att läsa en deckare och redan efter halva kunna gissa vem mördaren är. Är detta bara mina fördomar om sekter som får mig att nicka instämmande till radionyheterna och muttra ”Ja det kunde man ju just tro! Det är ju sådana de är, de där..” eller finns det motiverade belägg som gör mina fördomar till något annat? Blir man galen av att vara galet mycket religiös? Ja, det tror jag är svårt att undvika.
Scientologerna är en annan intressant sekt. Det är inte en brytning från kristna samfund utan en tro på utomjordingar. Första gången jag hörde talas om scientologerna tyckte jag det lät som en ploj och en parodi på vanliga religioner, en kompis till the flying spaghettimonster, liksom för att visa världen hur absurt det är att tro på helt orimliga ting. Om det så är aliens eller högre makter som Gud kvittar ju lika, som jag ser det. Men tydligen, och tyvärr, finns det människor till allt. Scientologerna visade sig inte alls vara något sarkastiskt förlöjligande av religiositet utan något som faktiskt lockade till sig anhängare. Hur fan gick det till, tänker ni. Hur fan gick det till, tänker jag. Undrar vad de själva tänker...
Något som är typiskt för sekter är att de inte släpper in folk och visar sitt sanna jag förrän de redan är lite fast i smeten. Inte ens medlemmarna får alltid ta del av hela kakan. Man måste vara med en viss tid eller uppnå en viss status för att få läsa alla heliga skrifterna. Det är ju uppenbart för utomstående hur detta är en funktion som är till för att knåda ihop sektdegen hårdare och täta alla luftspringor. Hela sekten är egentligen en uppbyggd fasad för lättlurade människor som ledarna kan lura pengar av. Så måste det ju rimligtvis vara. Rimligtvis är dock ett relativt begrepp. Det som jag anser rimligt är inte i samma universum som den betydelse som vissa religiösa människor tillskriver det ordet.
Men vilken sorts människor är det då som går med i sekter? Det är lätt att som av religiositet ickedrabbad stå rak i ryggen och säga att jag skulle ju aldrig låta mig luras av något sådant urbota fånigt! Och nästan lika lätt att stolt berätta hur man själv, om man skulle hamna i en sekt, snart skulle inse den höga falskhetsgraden och logikluckorna i sektens åsikter och vanföreställningar. Men att säga sådant är att höja sig själv och sitt eget intellekt över sina medmänniskor.
Var i den mänskliga naturen ligger den här böjelsen för fanatisk religiös samhörighet? Det finns självklart de som av naturen lättare faller offer för nonsens som detta. Mindre begåvade personer eller folk som saknar olika logiska funktioner i hjärnan. Rent medicinskt alltså. Men den stora högen av människor, för det är ju ändå rätt många människor som håller på med sånthär, är nog fullt normalbegåvade. Är det då ärftligt? Ligger det i generna att vissa har ett större behov av en tillhörighet i tillvaron? Eller handlar allt bara uteslutande om uppfostran och yttre påverkan, om hur personligheten formas när den genomlider livets grymma gång? Är hjärntvätten hela svaret? Rent spontant tänker jag på ovannämnda manér att jag skulle ju aldrig falla offer för någon löjlig hjärntvätt. Och det hoppas och tror jag också är sant. Men man måste betänka alla enskilda faktorer. Vad har skapat detta kritiska tänkande i min hjärna? Jag vill hemskt gärna tro att det är jag själv och att jag, vilka förutsättningar som än rått under min uppväxt, skulle tänkt på samma sätt i dessa frågor. Att jag, även om jag växt upp i en livets ord-anhängarfamilj, skulle brutit mig ut och sett att detta inte är grejen för mig. Men mitt sunda förnuft säger mig att så skulle inte alls vara fallet. Jag är inte annorlunda från någon annan stackare som fötts in i sådana värderingar och tankar. Vad menar jag med stackare förresten? Om det nu är så att jag är en produkt av min barndoms omvärlds tankar så är jag ju ett lika stort offer för dem. Det är ju de tankarna som jag nu anser vara korrekta och jag vill inte för allt i världen byta mot ett liv inom jehovas vittnes rikets sals stängda portar. Men den Josefin som i ett parallellt universum fötts in i just denna verklighet tänker precis tvärt om. Vem av oss har då rätt?
Men att tänka så är inte aktuellt, för som läget nu är så tar jag avstånd från alla sorters grupper av gemensam galenskap som sekter, och det är bara från det perspektivet som jag kan utgå. Jag tror att det är direkt skadligt för människor att omge sig av en begränsad sluten grupp i så hög utsträckning, samtidigt som jag tror fullt på att för många människor i ens liv bara leder till förvirring och identitetskriser. Med risk för att låta klyschig så är lagom bäst.
Jag har många gånger hört argument som försvarar att folk ska vara religiösa. Att de blir glada av det och att det inger hopp och tröst. Men jag kan känna att om man vill ha samhörighet kan man börja en kvällskurs i italienska eller något istället för att tvinga med sig sina barn in i en stängd kyrka, och med stor sannolikhet förstöra deras liv. Och deras barns liv. I generationer. Fullkomligt förfärligt förkastligt.
Josefin Lindström
NV3B
