blockflörre/horn/förkläddis
det är bara i medeltids-och renässansensemblen som folk kan spela två olika låtar utan att någon märker något.
* * *
jag hade morgonmusik idag och lirade flörre. så jävla poppis! fattig bonddräng i duett med gitarrkomp.
* * *
jag hade morgonmusik idag och lirade flörre. så jävla poppis! fattig bonddräng i duett med gitarrkomp.
jag la även fram mitt horn på lur, medan jag och hanna gömde oss bakom ridån och karin spelade intro. så gled jag fram med sopraninon och hanna med sopranflöjten. sjukt kul. tramsigt kan tyckas, men jag vill inte spela horn på morgonmusiken och inte något seriöst alls, det är för mycket prestige. nu var jag bara nervös för att kunna hålla mig för skratt och det är en bättre känsla en måndagmorgon inför hela skolan.
nervösis4real var jag däremot i helgen när det lirades förklädd gud. do do daaa da-da-da dii doo daa. förklädd gud-introt som alla pratar om, "jaha ska du spela förklädd gud, lirar du solot eller?" och det gjorde jag såklart, med bravur. och det gick så jädra bra och det var så jädra kul och det bara satt. KABAM sa det bara och jag spikade förklädd gud, revanchens tid är nu, tänkte jag och hänvisade i tanken till vadstena nollåtta då det inte gick fullt lika galet galant...
men ack, ack och ve, ve och fasa, detta var endast lugnet före stormen! för efter konserten lade jag hornet på en stol, och eftersom valthornet är världens mest felkonstruerade instrument (det är långt, böjt, hörs inte för man spelar bakåt och dessutom med handen inne i tratten och svårspeladast. men otvivelaktigt vackrast!) så stack klockstycket ut från stolen och klantjosefin promenerade därefter helt sonika in i klockan. KABAM sa det, så smashade jag mitt horn mot kyrkogolvet. det var en hemsk hemsk känsla som jag aldrig vill återuppleva. surrealistiskt, sånt som bara inte händer. det blev dock väldigt lite buckligt gentemot hur mycket det small. jag ska åka till brasspecialisten och fixa detta så fort det går. förlåt mig, det ska aldrig hända igen. min bäbis och det värdefullaste jag har, alexander 503. ♥!
nervösis4real var jag däremot i helgen när det lirades förklädd gud. do do daaa da-da-da dii doo daa. förklädd gud-introt som alla pratar om, "jaha ska du spela förklädd gud, lirar du solot eller?" och det gjorde jag såklart, med bravur. och det gick så jädra bra och det var så jädra kul och det bara satt. KABAM sa det bara och jag spikade förklädd gud, revanchens tid är nu, tänkte jag och hänvisade i tanken till vadstena nollåtta då det inte gick fullt lika galet galant...
men ack, ack och ve, ve och fasa, detta var endast lugnet före stormen! för efter konserten lade jag hornet på en stol, och eftersom valthornet är världens mest felkonstruerade instrument (det är långt, böjt, hörs inte för man spelar bakåt och dessutom med handen inne i tratten och svårspeladast. men otvivelaktigt vackrast!) så stack klockstycket ut från stolen och klantjosefin promenerade därefter helt sonika in i klockan. KABAM sa det, så smashade jag mitt horn mot kyrkogolvet. det var en hemsk hemsk känsla som jag aldrig vill återuppleva. surrealistiskt, sånt som bara inte händer. det blev dock väldigt lite buckligt gentemot hur mycket det small. jag ska åka till brasspecialisten och fixa detta så fort det går. förlåt mig, det ska aldrig hända igen. min bäbis och det värdefullaste jag har, alexander 503. ♥!
förklädd gud handlar om en grekisk gud som döms att leva som människa, dräng, ett år och ta hand om djur och plöja mark och sånt. den är väldigt lyrisk och romantisk och fin och till en början känns den inte så jädra religiös utan mest som en grekisk saga. men det ballar ur mot slutet och verkar mer och mer handla om den vanliga gamla dammiga guden. tramsigt och trist. om kappan än döljer hans gyllene hår så blomstrar den mark där han går, är min favoriteline. den avgjort sämsta (som också försöker agera någon form av sensmoral) är tror du att fåren skulle beta i morgonglans på gräsklädd jordisk kulle, om inte gudar fanns? ja, det tror jag.
Kommentarer
Trackback
