lalala

idag hade vi den sista föreläsningen med jonas. det var så sorgesamt, jag började nästan gråta i pausen. matteföreläsningarna har verkligen varit det allra bästa och det som hållt min ringa studiemotivation uppe. och mycket av min allmänna motivation. så många små saker att bära med sig genom dagarna och sprida som små ljus. jag gillar att obsessa över saker, det gillar nog alla och behöver nog alla. men detta är inte en sån obsess som folk verkar tro. när jag i pausen på föreläsningen försökte söka förståelse i mina kursares känsloarkiv fanns där bara "meeen vi har ju seminarium och blablabla hela veckan med jonas" och kommentarer åt det mer hånfulla hållet. men det här handlar inte om honom. fast min diskpropp och min astronautdykare är döpt efter honom, fast han är en stor idol för mig och fast hans citat i mina anteckningar skulle kunna fylla en bok så är det inte därför mina händer synligt skakar sista tio minutrarna på föreläsningen. det kan närmast liknas med att läsa ut en bok. eller skriva klart en bok kanske. någon som gestaltats levande och nära. och när han knöt ihop den sista utlagda tråden i kunskapens nystan började ändå hela salen kollektivt applådera i häpnad eller hänförelse. eller artighet, fan vet jag. men det var vackert. men ingen fanns där att dela fascinationen av den vackraste formeln inom matematiken.