lalala

bokcirkeln sluts också snart, imorgon. jag har som vanligt trehundra sidor kvar dagen innan. men det är en spännanande bok och jag är sjukis och måste sluta snora till konserten ikväll så vad passar då bättre än att läsa bok (johan theorin - nattfåk) och lyssna på lunnevadsspotifyspellistan innehållande smäktande valthornsadiagon mestadels.

* * *

sen jag fick spore på mobilen har jag aldrig mer tråkigt. jag älskar spore. alla borde spela spore. alla borde aldrig göra något annat än att spela spore. förståelse saknas plötsligt för alla människor som någonsin gör något annat än att spela spore. spore spore spore. jag tror jag ska spela lite spore nu. (och nu snackar jag och riktiga spore, mobilspelsspore, dataspelsspore kan slänga sig i väggen sålänge, tills jag blir lite bra på det)

eftersom jag tagit det kravfyllda kvasisjälvvalda steget att plötsligt öppet och oansträngt prata om min

i särskild position

satta relation

till en viss person

så tänkte jag öppet och oansträngt och på tal om nästan ingenting alls inleda en liten trevlig oansträngd och inte alls konstig monolog om min helg utan att någon knappt ens märker att jag glider över i ämnet, jag menar det är ju fullkomligt naturligt! så okej, i helgen var jag och firade födelsedag hos min karl som fyllde ett år mer än gröna skylten. det var trevligt. han fick i ett resårstickat litet fodral jag själv gjort ett litet djur i plast i present. en leopard eller gepard, jag kollade inte så noga. först trodde jag faktiskt det var en tiger. höhö, så det kan gå. (visst går det bra, helt avspänt. det bara flyter på! ingen märker ens att jag smygit in ordet "karl", (författarens anmärkning)) det spelades spel och dracks jägermeister och talades om gamla tider och det var sannerligen trivsamt. dagen efter kom det släkt och då fick jag panik och ville inte alls vara officiell och önskade ett tag att jag följt med på högvakt istället. men sen kom trivseln smygande och lagom till den marimbaskapta tårtan så var lugnet uppe i balanserad nivå. fest. sen kom istället sjukdomen till oss båda (ord som OSS känns fortfarande lite som en tröskel men går väl här ganska obemärkt förbi?) och saker och ting lades på is. en väldigt bra is. vi såg angela. alla ska se, sjukt bra film! övernaturlig och svartvit. en dag tog vi oss i förkylningskragen och åkte till staden, åt på hermans som är stockholms mest bohemiska resturang med små lappar på väggarna där det står typ TRO HOPP OCH KÄRLEK och liknande. mmm. det var gott som få, men trots den veganska approchen hade de jävla bregott och några andra gäster på resturangen var allergiframkallande i sina backåtslickfrippor och osmakliga överklassdialektala hånskratt. hemskhet. vi drack men's tea och womans tea men det var inte mensteet som var rött som blod, utan det andra. sen gick vi och lyssnade på jazz på mosebacke och träffade grönis och sandris över en samuel adams boston ale. jag gillar när man träffar folk över någonting. en kopp kaffe kan det vara, eller en glass. med den här helgen följde ett harmoniskt lugn och en fantastiskt stark känsla av kärlek. en sån känsla som man nästan blir avundsjuk på sig själv att man har för det finns ingenting dåligt med det alls alls alls för det här kapet som jag har lägrat är världens kanske bästa kap. som jag älskar. fan vad fett ändå! hahaaaa!