lalala

en del människor förbluffar en så med sitt totalt odistansierade sätt. tillexempel mannen i göteborgs innerstad som står med en fyra meter lång rosa dragg med en rosa flagga på och försöker för sitt liv fiska upp en (1) vante, utan några vantar på sina egna händer denna februaridag. han lyckas, ställer tillbaka draggen vid sin kompis livbojen och omsorgsfullt men effektivt viker vanten på mitten tre gånger, kramar ur vanten och sedan, med långa benet före, stegar, nej älgar, iväg. å det bestämdaste. inte en urskuldande blick, en road gest åt mitt och spleens håll där vi satt och avnjöt pralin och uppenbart iakttog skådespelet från första parkett. nej, yttersta allvar in i det sista. 

att kombinera saker med varandra är för mig en källa till lycka. effektivisera sin tid och sina utgifter. optimering. derivatans nollställe. i praktiken kan det vara att passapå-köpa de sista billiga kampanjprisbiljetterna till örebro via göteborg. sen kunde jag, i skolkningstider som de här, optimerat min tidsanvändning på tåget bättre än såhär månne. 

i örebro misslyckades jag med att bli nöjd med förehavanden och möten med människor. jag träffade föräldrarna, melodifestivalfruktsalladen, viktor (som överträffade sig själv i sömn-prat, men det är en annan historia), den lilla flygödlan, naturens hus, matilda och stina. missade dock amanda forsberg och felix till min stora sorg. den sistnämnda missade jag ju i praktiken med en tid runt tvåhundra år. men han har lyckats med konsten att föreviga sig själv och därför tåls hans födelsedag att firas gång efter annan.