lalala

igår tappade jag min mobil. inget konstigt med det än så länge, jag snittar väl cirka tre tapp i veckan. min mobil har den något konstiga egentheten att ta närmare en timme på sig att starta upp efter att jag tappat den (den stängs alltid av för batteriluckan har sett sina bästa dagar) och då måste man dessutom utföra en ritual att trycka på knappar var tionde sekund. oerhört irriterande, frustrerande och ibland händer det vid väldigt opassande tillfällen (exempelvis när man måste ringa någon från ovannämnda). den indikationen jag fått för att mobilen har varit vid fullt medvetande och alltså är användbar igen är att det såkallade meddelandeminnet är klart. inkorgen och liknande saker laddar upp sig och det går att skriva sms. janifattar. min misstanke har också hela tiden varit att det är detta som tar tid, eftersom jag inte tömt min inkorg på tvåochetthalvt år så  hade jag >9500 meddelanden i inkorgen. de gick inte att radera för att de var så många och de blev så många att jag inte kunde radera dem. en fantastisk paradox som ledde till ovan för redogjorda problematik. JASÅATT ALLTSÅ SÅ tappade jag mobilen i stengolvet när jag och josefin la oss på bänken i föreläsningspausen. och när den sen vaknade upp igen var inkorgen TOM! noll meddelanden. POFF. alltså hur gick det till?  allt annat är kvar. de sända meddelandena är kvar. jaha. men nu är den iallafall sjukt mycket snabbare och överskådligare och det här är egentligen precis vad jag väntat på. lite bitter var jag en stund men sen kom jag på att de sms som låg på plats fyra-femtusen skulle jag aldrig kunna läsa igen ändå och de kanske ändå var de mest intressanta. jaha nähä. nu kan jag börja stänga av min mobil och få färre millisiverts strålning per år och slippa att lida cancerdöden. bra grej.

annars då, tänker ni. är det här det mest intressanta som händer i josefins liv? en mystisk mobiltelefonsminnesförlust med ganska bra konsekvenser? nej, där högg ni i sten! för det mest intressanta som händer i mitt liv är det här: