lalala

näe nu var jag allt lite orättvis, det finns faktiskt internet här, och det är faktiskt ett under att kunna ha videokonversationer med folk i nästan realtid (utom när det är typ tio sekunders lagg och konversationen blir ganska (läs:väldigt) fördummad) fast man är så långt ifrån varandra. men ändå, så finns det väl nästan ingenting mer frustrerande än när internet funkar, sen slutar funka, sen funkar, sen slutar funka, och filmen bara buffrar och buffrar, sen får man höra tre ord talas och sen buffrar det igen. jag försöker utnyttja tiden i thailand med att komma ikapp i popuärkulturen nämligen! jag kollar på serier (fast bara svenska serier som vanligt förstås, tunn is tex, rekommenderar!) och läser böcker med ögonen! dvs jag läser ju väldigt många ljudböcker med öronen också, men nu tar jag mig faktiskt tiden att läsa ljusböcker också! oftast vid poolen för där läser man som bäst! dock har det nu blivit alldeles för varmt här, idag var det 38 grader mellan halv elva och halv fyra. sen gick temperaturen ner till 36 lagom som jag skulle träna muay thai utomhus. vet inte om det är så nyttigt.. dessutom är luftkvaliteten här ibland så himla kass att man egentligen inte borde träna. men jag har luftrenare på alla mina inomhustimmar så jag tänker att det jämnar ut sig, och att träningen gör mer nytta än skada. framförallt kanske genom att det är så  h i m l a  kul! idag sparkades och slogs tränaren tillbaka en hel del och jag skulle parera det var svinsvårt att hinna med men det blev som en rolig dans typ. har fått blåmärken på smalbenet tydligen haha fast han sparkade så löst så löst. fattar inte hur folk kan boxas utan sparrar!1 galet. 

 

nu verkar fjärde avsnittet av tunn is ha buffrat till sig lite här faktiskt! godnatt från min tidszon!

jamen hallå. då var man tillbaka igen, och vad är det som driver detta undrar man. möjliga förklaringar är följande: 1) jag är själv och med mycket tid i thailand 2) jag tycker att den nya bloggen (alltså instastory) rymmer för lite poesi och krank verklighet och för mycket bilder och illusioner om allt som är härligt och 3) det är för lite skapande i mitt liv på alla de olika sätten, kreativiteten är död! ska det vara så frågar jag mig. dessutom är detta en känslodriven blogg och jag har för närvarande stora mängder uppbyggd frustration över min thailändska situation. min thailändska situation är följande: jag har till dags dato tillbringat 68 dygn på thailändsk mark, vilket också innebär 68% av min vistelse, smidigt nog. #100dagarithailand. till en början (dag 1-12 ungefär) var under väldigt drömmiga förhållanden med semester på olika drömmiga resmål och stränder och massa kul, maten var fortfarande god. men med tiden kommer irritationsmomenten och de förstärks ju varje gång de åter inträffar. varje gång någon kör förbi en med ca 50 cm avstånd på en motorcykel utan ljuddämpare, eller när bilar anser sig ha företräde framför fotgängare överallt, övergångsställen, trottoarer (de enstaka tillfällen då det faktiskt finns en trottoar), till och med på en plats där man redan står, varje gång folk skrattar åt en och pratar på thai utan att förklara vad som var kul, och varje gång man tror man ber om en grej och får en helt annan. varje gång det inte finns toapapper eller tvål på toaletterna och varje gång det är översvämning utanför mitt hus (alltid) och varje gång den ruttna lukten från denna översvämning når min näsa så jag nästan kräks och varje gång maten är full av socker och kött och ägg fastän jag tränat och tränat för att lära mig säga "vegetarian" och "utan ägg" med perfekt uttal, och varje gång det är 34 grader varmt (varje dag mellan 10 och 16 på dagen) och varje gång man måste byta om av samma anledning, men också varje gång en taxi eller ett kontor eller en affär har 18-gradig AC-luft så man fryser ihjäl och svetten fryser till is. varje gång man slänger sopor, allt i samma, och när man måste av pur överlevnad men mot sin vilja kånka hem nestlés vatten på platsflaska som inte heller den källsorteras (trodde aldrig att jag skulle sakna källsortering så passionerat). varje morgon när det är frukostdags och det enda som finns är individuellt inplastade bananer och små små yoghurtar och små små cornflakespaket, för om man inte äter det får man äta banansockerkaka till frukost. varje gång jag tar husets lilla shuttlebus till skolan och den står och väntar i en kvart på tomgång på att fyllas upp med passagerare, bara för att kunna ha AC:n på. varje gång jag får frågor i stil med "har du ätit mango förut?", "vet du vad en elefant är?" och "hur är vädret i sverige just nu?" eller när folk tycker jag är dum i huvudet/galen/blind som vill sitta i solen istället för i iskall AC eller när jag vill GÅ till ett ställe istället för att åka bil (ca varje dag). varje gång jag är på mitt kontor helt ensam och varje gång jag måste äta lunch själv. varje gång jag äter thaimat över huvud taget. alla de här gångerna, då ökar min frustration. det finns många bra saker också, thaiboxning, att jag fått besök och sällskap, alla stränder och fina solnedgångar, poolen, spelkaféet, mina thailändska vänner och kollegor och min lägenhet. att det är soligt varje dag och att allt jag behöver finns på min fantastiska gata. att jag lever vardagsliv här och att jag har ett jobb och att jag inte behöver betala för min utbildning som alla här, utan får betalt för att doktorera. allt det är fantastiskt förstås. men en rant är en rant är en rant.