lalala

jamen hallå. då var man tillbaka igen, och vad är det som driver detta undrar man. möjliga förklaringar är följande: 1) jag är själv och med mycket tid i thailand 2) jag tycker att den nya bloggen (alltså instastory) rymmer för lite poesi och krank verklighet och för mycket bilder och illusioner om allt som är härligt och 3) det är för lite skapande i mitt liv på alla de olika sätten, kreativiteten är död! ska det vara så frågar jag mig. dessutom är detta en känslodriven blogg och jag har för närvarande stora mängder uppbyggd frustration över min thailändska situation. min thailändska situation är följande: jag har till dags dato tillbringat 68 dygn på thailändsk mark, vilket också innebär 68% av min vistelse, smidigt nog. #100dagarithailand. till en början (dag 1-12 ungefär) var under väldigt drömmiga förhållanden med semester på olika drömmiga resmål och stränder och massa kul, maten var fortfarande god. men med tiden kommer irritationsmomenten och de förstärks ju varje gång de åter inträffar. varje gång någon kör förbi en med ca 50 cm avstånd på en motorcykel utan ljuddämpare, eller när bilar anser sig ha företräde framför fotgängare överallt, övergångsställen, trottoarer (de enstaka tillfällen då det faktiskt finns en trottoar), till och med på en plats där man redan står, varje gång folk skrattar åt en och pratar på thai utan att förklara vad som var kul, och varje gång man tror man ber om en grej och får en helt annan. varje gång det inte finns toapapper eller tvål på toaletterna och varje gång det är översvämning utanför mitt hus (alltid) och varje gång den ruttna lukten från denna översvämning når min näsa så jag nästan kräks och varje gång maten är full av socker och kött och ägg fastän jag tränat och tränat för att lära mig säga "vegetarian" och "utan ägg" med perfekt uttal, och varje gång det är 34 grader varmt (varje dag mellan 10 och 16 på dagen) och varje gång man måste byta om av samma anledning, men också varje gång en taxi eller ett kontor eller en affär har 18-gradig AC-luft så man fryser ihjäl och svetten fryser till is. varje gång man slänger sopor, allt i samma, och när man måste av pur överlevnad men mot sin vilja kånka hem nestlés vatten på platsflaska som inte heller den källsorteras (trodde aldrig att jag skulle sakna källsortering så passionerat). varje morgon när det är frukostdags och det enda som finns är individuellt inplastade bananer och små små yoghurtar och små små cornflakespaket, för om man inte äter det får man äta banansockerkaka till frukost. varje gång jag tar husets lilla shuttlebus till skolan och den står och väntar i en kvart på tomgång på att fyllas upp med passagerare, bara för att kunna ha AC:n på. varje gång jag får frågor i stil med "har du ätit mango förut?", "vet du vad en elefant är?" och "hur är vädret i sverige just nu?" eller när folk tycker jag är dum i huvudet/galen/blind som vill sitta i solen istället för i iskall AC eller när jag vill GÅ till ett ställe istället för att åka bil (ca varje dag). varje gång jag är på mitt kontor helt ensam och varje gång jag måste äta lunch själv. varje gång jag äter thaimat över huvud taget. alla de här gångerna, då ökar min frustration. det finns många bra saker också, thaiboxning, att jag fått besök och sällskap, alla stränder och fina solnedgångar, poolen, spelkaféet, mina thailändska vänner och kollegor och min lägenhet. att det är soligt varje dag och att allt jag behöver finns på min fantastiska gata. att jag lever vardagsliv här och att jag har ett jobb och att jag inte behöver betala för min utbildning som alla här, utan får betalt för att doktorera. allt det är fantastiskt förstås. men en rant är en rant är en rant.