lalala

jag har köpt en kameraaaa. känns stort. ska spela horn för att fira!

igår tappade jag min mobil. inget konstigt med det än så länge, jag snittar väl cirka tre tapp i veckan. min mobil har den något konstiga egentheten att ta närmare en timme på sig att starta upp efter att jag tappat den (den stängs alltid av för batteriluckan har sett sina bästa dagar) och då måste man dessutom utföra en ritual att trycka på knappar var tionde sekund. oerhört irriterande, frustrerande och ibland händer det vid väldigt opassande tillfällen (exempelvis när man måste ringa någon från ovannämnda). den indikationen jag fått för att mobilen har varit vid fullt medvetande och alltså är användbar igen är att det såkallade meddelandeminnet är klart. inkorgen och liknande saker laddar upp sig och det går att skriva sms. janifattar. min misstanke har också hela tiden varit att det är detta som tar tid, eftersom jag inte tömt min inkorg på tvåochetthalvt år så  hade jag >9500 meddelanden i inkorgen. de gick inte att radera för att de var så många och de blev så många att jag inte kunde radera dem. en fantastisk paradox som ledde till ovan för redogjorda problematik. JASÅATT ALLTSÅ SÅ tappade jag mobilen i stengolvet när jag och josefin la oss på bänken i föreläsningspausen. och när den sen vaknade upp igen var inkorgen TOM! noll meddelanden. POFF. alltså hur gick det till?  allt annat är kvar. de sända meddelandena är kvar. jaha. men nu är den iallafall sjukt mycket snabbare och överskådligare och det här är egentligen precis vad jag väntat på. lite bitter var jag en stund men sen kom jag på att de sms som låg på plats fyra-femtusen skulle jag aldrig kunna läsa igen ändå och de kanske ändå var de mest intressanta. jaha nähä. nu kan jag börja stänga av min mobil och få färre millisiverts strålning per år och slippa att lida cancerdöden. bra grej.

annars då, tänker ni. är det här det mest intressanta som händer i josefins liv? en mystisk mobiltelefonsminnesförlust med ganska bra konsekvenser? nej, där högg ni i sten! för det mest intressanta som händer i mitt liv är det här:

idag har jag misslyckats med allt. eller jag kom i tid till skolan men sen gick det utför. jag somnade på kemin, jag somnade hemms hos linn på tok för länge. jag pluggade noll. jag skulle gå och klippa upp mitt cykellås men glömde var jag ställt cykeln. skulle gå till systemet men glömde legget och när jag väl kom fram var det stängt. herre min je, tur att jag hade sällskap.

men ingen av dessa är en lika stor fail som detta

idag är jag glad och lärnadsglad efter att ha fått reda på att positroner, motsatsen till elektroner, och antiprotoner, motsatsen till protoner, GÅR ÅT ANDRA HÅLLET I TIDEN. alltså inte åt "fel" håll för inget håll är rätt eller fel. tiden är bara en fjärde dimenson. detta sa kevin i förbigående på sin charmiga canadensiska brytning. positroner går bakåt i tiden. det är SJUKT.

en liten måndagskvällsreflektion såhär efter sexochenhalvtimmestågresan från hemhemstaden till hemstaden. 

allting kan egentligen delas upp i gott och ont. känns ju onekligen litegrann som en inrutad svartvit verklighet, som ett schakbräde ganska exakt. men vad finns där mer? allting som gör mig lycklig kan man använda ordet god om i någon mening. god mat, goda vänner och gott om tid. godhjärtlighet och godtyckliga trianglar. god moral och gott omdöme. godis. 

ondhet likaså. ont i kroppen, ont i hjärtat, ont i själen. ondska och ont om tid. jag har sysselsatt öronen med onskefulla berättelser dessa ovannämnda sex och en halv timme då jag satt still, stirrade önsom ned på min virkning ömsom på insidan av mina ögonlock. inte en blick ut på den goda utsikten på grund av det onda onda vädret. jag lyssnade på p3 dokumentär om.. just det, ondska. mordet på catrine da costa, mordet på fadime och ondskefulla hans scheike och hans kvinnor. helt fruktansvärt vad sjuk världen kan vara. men också mer givande och samtidigt lika spännande som vilken deckare som helst. 

en del människor förbluffar en så med sitt totalt odistansierade sätt. tillexempel mannen i göteborgs innerstad som står med en fyra meter lång rosa dragg med en rosa flagga på och försöker för sitt liv fiska upp en (1) vante, utan några vantar på sina egna händer denna februaridag. han lyckas, ställer tillbaka draggen vid sin kompis livbojen och omsorgsfullt men effektivt viker vanten på mitten tre gånger, kramar ur vanten och sedan, med långa benet före, stegar, nej älgar, iväg. å det bestämdaste. inte en urskuldande blick, en road gest åt mitt och spleens håll där vi satt och avnjöt pralin och uppenbart iakttog skådespelet från första parkett. nej, yttersta allvar in i det sista. 

att kombinera saker med varandra är för mig en källa till lycka. effektivisera sin tid och sina utgifter. optimering. derivatans nollställe. i praktiken kan det vara att passapå-köpa de sista billiga kampanjprisbiljetterna till örebro via göteborg. sen kunde jag, i skolkningstider som de här, optimerat min tidsanvändning på tåget bättre än såhär månne. 

i örebro misslyckades jag med att bli nöjd med förehavanden och möten med människor. jag träffade föräldrarna, melodifestivalfruktsalladen, viktor (som överträffade sig själv i sömn-prat, men det är en annan historia), den lilla flygödlan, naturens hus, matilda och stina. missade dock amanda forsberg och felix till min stora sorg. den sistnämnda missade jag ju i praktiken med en tid runt tvåhundra år. men han har lyckats med konsten att föreviga sig själv och därför tåls hans födelsedag att firas gång efter annan.

tvåhundratvåårsdagen! jag har firat allt vad jag kunde utan amanda forsberg. i helgen blire tårta.

jag har verkligen både klippt mig och skaffat ett jobb inom loppet av tre dagar. vuxenklyschan har gått i uppfyllelse och här sitter jag nu i mitt korta hår och mitt stora leende: